Tyrese Haliburtons comeback väcker hopp och höga förväntningar i Indiana

Tyrese Haliburton gjorde comeback i NBA på tisdagen när Indiana Pacers vann förssäsongsmatchen mot Minnesota Timberwolves med 123-112 i Ames, Iowa. Efter att ha missat 16 månader på grund av en av sena av en avrivna hälsena i Game 7 av 2025 års NBA-final spelade han 16 minuter och gjorde 7 poäng och 6 assist.

Matchen spelades på Iowa State University, Haliburtons alma mater, och det blev en dubbel hemmapremiär för honom. Det var första gången på sex år han spelade i college-arenan. Studenter ställde sig i kö kvällen innan för att få en gul tröja med hans ansikte och texten “Cyclone Hali”.

Med 4:27 kvar av första perioden mot Timberwolves fick Haliburton sin första paus från bänken. “Jag var jäkligt trött”, sa han med ett skratt efter matchen. “Men trots det kände jag hela tiden: Nu spelar jag igen.”

På Indianas första anfall skickade en nervös Haliburton iväg en no-look-passning mot Andrew Nembhard som gick ut. På nästa anfall spelade han en 2 mot 1 med Pascal Siakam och avslutade med en crossover och ett distansskott från 4,5 meter. Det var hans första korg på över ett år.

“Jag har mina egna förväntningar”, sa Haliburton. “Men vårt mål är att vinna ett mästerskap. Det har aldrig ändrats.”

Förväntningarna efter skadan

Pacers säsong och lagets väg tillbaka till toppen hänger på just de förväntningarna. Senast Haliburton var frisk gjorde han en av de största slutspelsputsarna i NBA:s historia, med ett kval- eller vinnarskott i varje av de fyra rundorna 2025.

Indiana ledde i första perioden av Game 7 i Oklahoma City innan Haliburton skadade sin hälsena, och Thunder tog sig vidare till historiska bedrifter. Under säsongen 2025-26, när Haliburton återhämtade sig, vann Pacers 19 matcher.

Det gör Indiana till ett av de mest svårtolkade lagen inför NBA-säsongen 2026-27. Trots att laget tog sig till konferensfinalen både 2024 och 2025 väntas Pacers vinna blygsamma 42 matcher och rankas på tionde plats i Östra konferensen enligt Basketball Power Index.

“Jag bryr mig inte så mycket om det”, sa Haliburton. “Hela laget kan relatera till det. Vi har alla känt så på ett eller annat sätt.”

Pacers är det senaste laget som slagit New York Knicks, mästarna, i en slutspelsserie. Men i en tuffare Östra konferens än den han lämnade är Haliburton fast besluten att visa att Pacers kan ta tillbaka sin plats i toppen.

“Att hitta magin igen är ingen garanti”, sa Pacers general manager Chad Buchanan. “Men våra kärnspelare tror på varandra. De känner att folk redan har skrivit av dem. Det är vad som har hänt de två år vi gick långt i slutspelet. Folk släppte oss bara. Det är det som driver dem.”

En dag med barn på sjukhus

Nollan i mitten av tröjan var orange, i samma färg som kanterna på en tröja som var skuggad i blått. När Haliburton tog upp pappret fnös han till.

“Vem ritade den här? Orange och blått på en Pacers-tröja?”

“Knicks-färger”, sa hans fru Jade med ett vetande leende.

Med träningslägret fortfarande några veckor bort besökte Haliburton och hans fru barn på Peyton Manning Children’s Hospital i Indianapolis. Han var där som ambassadör för Indiana Donor Network för att öka medvetenheten om organdonation. De fem barnen som var där har fått njurtransplantationer.

Runt ett bord med papper och kritor uppstod snart en livlig debatt, med barn som var så unga som sex år.

“Vilken är din favoritfärg?” frågade Haliburton sina bordsgrannar, och en animerad diskussion började.

“Röd!” sa ett barn. “Blå!” sa ett annat. “Gul!”

“Regnbågen!” sa ett tredje och startade en ny diskussion om huruvida alla färger kan räknas som en enda färg. Han insisterade på att det gick.

“Men finns det en regnbågspenna?” frågade Haliburton och ställde frågan som en färgmatt. När han sa att hans favoritfärg är grå, rös barnen tillbaka. “Hör man aldrig det, va?” sa han med ett leende.

Under det gångna året har Haliburton ägnat mycket tid åt Indianapolis och satsat på projekt som dessa. Tidigare i sommar hjälpte han Pacers att återuppliva sin välgörenhetsmatch i softboll, med spelare från Indianapolis Colts och Indiana Fever. Publiken fyllde Victory Field, en Triple-A-basebollarena med 12 000 platser i centrala Indianapolis.

Haliburtons band till Mellanvästern är starka. Han föddes i Wisconsin och träffade sin fru i Ames, där han också friade. Bandet till regionen har bara blivit starkare sedan han bytes till Indiana 2022.

Det är därför han har lagt så mycket energi på samhället.

“Jag ser livet på ett annat sätt nu”, sa Haliburton. “Jag är bara tacksam att få spela basket igen och göra alla de olika saker i samhället som jag kan göra, för när något sånt här händer är det som att hela ditt liv far förbi.”

Den tunga återhämtningen

Under sin första semester några månader efter operationen kunde han knappt gå nerför trappan i ett hus de hyrt, och han behövde hjälp att ta sig fram när de skulle åka. Hans kirurg hade varnat honom, men verkligheten slog ner med full kraft. Han grät i duschen.

“Att behöva acceptera att man går från att vara på toppen av världen till motsatsen på ett ögonblick”, sa Haliburton till redaktionen.

“Det är ett märkligt ssätt att säga det, för det är en basketskada, och oavsett vad finns det en tidsram. Du vet att du kommer att bli bra inom den tiden. Vi har världens bästa läkare, de bästa sjukgymnasterna och allt annat. Du vet att du kommer att bli bra, men det är en skrämmande sak.”

Han tillbringade större delen av återhämtningen i Indianapolis och satt på bänken under matcher, hemma och borta, även när säsongen gick åt fel håll. Mitt i rehabiliteringen fick han dessutom ett kraftigt bältros, som gav honom 30 extra kilo och svär ansiktssvullnad som biverkning av den starka medicinen. Sjukdomen, som är mycket smittsam, höll honom borta från lagkamraterna på bänken. Det var ännu ett bakslag i en lång säsong.

“I ligan, särskilt när en stjärnspelare skadas så där, betyder det för nästa år att de ibland kör sitt eget race, ‘Hej, jag måste bara göra det som är bäst för mig'”, sa Buchanan. “Så är inte Ty. Ty är byggd för att veta vad laget behöver av honom, snarare än vad han behöver göra för laget.”

Under den ensamma och påfrestande återhämtningen tittade han ibland på några av sina gamla höjdpunkter.

“Bara för att känna något”, sa han. “Jag kunde göra det förr. Jag saknar den känslan.”

Vid ett tillfälle såg han till och med om 2025 års final, berättade han. Hans fokus låg på Game 4. Pacers ledde med 2-1 i matcher, men Thunder vände från ett underläge med dubbla siffror i andra halvlek, och Shai Gilgeous-Alexander gjorde 15 av sina 35 poäng under de sista 4:38 minuterna.

“Game 4 kommer alltid att finnas i mitt huvud”, sa Haliburton. “Vinner du den matchen förändras hela serien.”

Tanken fanns kvar hos honom när han såg sitt lag gå igenom den sämsta säsongen i franchisens historia. Han insåg också att mycket av samtalet kring Pacers problem handlade om honom, hans skada, hans återhämtning och hans återkomst.

“Alla tycker alltid att sommaren är väldigt lång”, sa Haliburton. “Ja, jag har haft det i dubbel, tredubbel tid jämfört med alla andra.”

Att inte glömma förra säsongen

Haliburton vill inte att Pacers ska glömma förra säsongen.

Indiana slutade med färre segrar än någonsin i franchisens historia. Laget drabbades tidigt av skador och började i andra halvlek sikta på ett bättre draftval. Mot slutet liknade laget bara en skugga av det som gick till finalen.

“Ni kan se det här med förhandsrankningen som respektlöst, men samtidigt måste ni förstå att vi har satt oss i den positionen genom hur vi spelade förra året”, sa Haliburton. “Det finns standarder som vi inte levde upp till och som vi måste få tillbaka. Och det är ingen hemlighet att det blev en tydlig nedgång förra året.”

Träningslägret har fokuserat på att återskapa de vanorna.

Natten före den första träningen samlades laget i Buchanans hem, på golvet i hans inomhusbasketplan. Det har blivit en årlig tradition de senaste fyra åren, ett tillfälle då Pacers kan reda ut sina prioriteringar inför säsongen.

Huvudtränaren Rick Carlisle beklagade hur lång sommaren hade varit. Det hade gått 5,5 månader sedan lagets sista match i april, och ännu längre sedan den sista matchen där något stod på spel.

Ordet “återta” blev nyckelordet under mötet.

Carlisle erkände hur viktigt det var att få tillbaka Haliburton, men varnade för att se honom som en frälsare.

“Vi är ett lag som är väldigt beroende av varandra”, sa Carlisle före matchen i Ames förra veckan. “En av sakerna som gjorde oss till ett riktigt speciellt lag under vår starka tvåårsperiod var vår sammanhållning, vårt ekosystem och vårt beroende av varandra.”

“Vi blir alltid bättre som summan av alla delar.”

Största delen av Pacers kärntrupp är densamma: Haliburton, Siakam, Nembhard och Aaron Nesmith. Men Ivica Zubac kom in för att ersätta den bortgångne Myles Turner i en trade-deadline-affär som ledde till att Indiana fick lämna ifrån sig draftvalet nummer fem.

Interna källor säger att Pacers är övertygade om att affären ska hjälpa dem att öppna sitt mästerskapsfönster igen. De erkänner också att Zubac, som spelar närmare korgen, kommer att ge andra styrkor än Turner, en center som sträcker ut försvaret med distansskott.

“Vi har en fantastisk tränare som hittar lösningar”, sa Buchanan till redaktionen. “Det är en av hans styrkor. Om saker inte går bra och vi inte spelar bra, eller om [Zubac] inte passar in, så anpassar han sig.”

Passningen mellan Zubac och Haliburton kan ta tid. De har haft svårt med timingen i pick-and-roll-spelet under förssäsongen, där Haliburton ofta svänger runt hörnet innan sin nya center hunnit ut för att rulla.

“Han är så ivrig att bevisa sig för folk. Han hatar att folk säger att han måste vara tålmodig. Han hatar det”, sa Buchanan. “Han säger: ‘Jag har varit borta i 16 jävla månader. Jag är redo att spela.’ Han är uppenbarligen väldigt självsäker, men jag tror ändå att det kommer att ta tid för honom att få fötterna, flytet och rytmen tillbaka.”

Ett steg i taget

Haliburton rörde sig ibland som sitt gamla jag, men under hans första match tillbaka syntes också growing pains tydligt.

Han jämförde sig med en rookie som spelade för fort och behövde sakta ner för att offensiven skulle hitta sin rytm. Han sträckte sin högra fotled under matchen och satt över nästa förssäsongsmatch, men en MR-undersökning visade att hans hälsena var oskadad.

“Jag var pepp på att vara där ute, exalterad, men jag måste bara sakta ner lite”, sa han. “Det finns massor av förbättringar att göra, både på min sida och på lagets. Men jag är bara glad över att vara tillbaka på parketten.”

Flera ögonblick i gymmet under sommaren gav honom skäl till självförtroende.

En eftermiddag i slutet av juli, 13 månader efter operationen, tog han en dribbling och kastade bollen i luften mot korgen. När han sprang efter den studsade bollen precis innanför korgen i Pacers träningsanläggning, och dess uppåtgående bana bar nästan upp honom högre mot ringen än på flera år. Mitt i luften förde han bollen mellan benen, steg mot korgen och dunkade med höger hand medan flera i Pacers stab skrek i kör.

Men det var Haliburton själv som skrek högst och släppte loss mer än ett års frustration.

Han hade ett pågående vad med Erik Huddleston, Indianas styrke- och konditionstränare, om att han, om dunken gick i mål, kunde hoppa över sitt eftermiddagspass.

Det är en dunk som Haliburton inte regelbundet gjort sedan han var en 20-årig rookie.

Senare lade han upp en video av dunken på sina sociala medier, och budskapet till resten av ligan var tydligt.

Dunken visade Haliburtons glamorösa comeback, men ett tystare ögonblick en månad senare skickade en ännu tydligare signal.

Innan säsongen startade höll Pacers-spelarna ett minicamp i Los Angeles.

Under en scrimmage föll Haliburton i golvet. För några månader sedan hade alla i hallen tystnat och väntat på att han skulle resa sig, precis som den natten i Oklahoma City.

Men den här gången hände ingenting. Han reste sig. Spelet fortsatte.

“Det”, sa han, “får mig att känna mig normal igen.”